Författaren Martinus

” Eftersom mitt eget liv är av en sådan natur att jag genom självsyn kunnat uppleva denna kunskap så renodlad, att den på alla sätt gör rättvisa åt det gudomliga ordet ’Se, allt är mycket gott’ och därför måste vara identisk med det absolut direkta svaret på den för världen ständigt aktuella frågan ’Vad är sanning?’, har jag känt det som min plikt att göra denna min upplevelse eller kunskap tillgänglig för allmänheten. Och det är just denna min förstahandskunskap om de kosmiska realiteterna, vilka i form av en överjordisk försyn eller ett gudomligt väsen behärskar alltet, som jag under namn av ’Livets Bog’ eller ’Den eviga visdomen’ bemödar mig om att demonstrera. ”    (Livets Bog, stycke 7)

Martinus Thomsen föddes den 11 augusti 1890 av en ogift mor i den lilla nordjylländska byn Sindal. Eftersom hans mor, som var hushållerska på en herrgård, inte kunde ha honom hos sig, måste hon lämna pojken till sin bror och dennes hustru. De bodde i närheten, i en liten torpargård som hette Moskildvad, och där växte Martinus upp.

Han fick en mycket enkel skolundervisning, barnen behövdes på den tiden till arbetet på gårdarna. Det betydde att Martinus under somrarna fick skolundervisning två gånger i veckan mellan klockan 7 och 10 samt något mer vintertid. Undervisningen ägnades åt elementära ämnen som geografi, historia, räkning, danska och bibelhistoria, och det senare var Martinus favoritämne.

” Prästen berättade om Bibeln. Om ett barn dog innan det blivit döpt – kom det till helvetet. Detta tyckte jag lät fruktansvärt. Han sa att det vilade en förbannelse över oäkta barn. Då tänkte jag att han måste ha fel. Vår Herre kan väl inte vara arg på mig för att jag inte är äkta. Vad hemskt om jag blev dömd – för att mina föräldrar inte var gifta. ”

Martinus hade redan från tidig ålder en utvecklad human inställning till sin omgivning, han berättar:

” Om en fluga föll i en droppe på bordet, hjälpte jag den. ’Slå ihjäl den’, sa min fostermor. ’Nej, det kan man inte göra’, sa jag. ’Jo, sådana djur måste man döda.’ ’Nej, det kan jag inte – hur skall vår Herre då kunna rädda mig, om jag drunknar? Jag är ju en sorts Herre som kan rädda flugan.’ ’Du är allt bra tokig du’, sa hon, hon funderade litet, men detta var hon inte van vid. ”

Martinus fick inte någon högre utbildning än folkskolan. Han ville gärna bli missionär, men han förstod att detta var omöjligt, eftersom han inte trodde på något evigt helvete. Hans gudsuppfattning avvek alltför mycket från den då rådande dogmatiska kristendomen. Martinus: ”Jag önskade väldigt mycket att jag kunde hitta ett arbete där jag kunde vara till gagn för andra människor.”

Han kom så småningom att arbeta som kontorist i Köpenhamn. I mars 1921, när han var i 30-årsåldern, kom han i kontakt med en person som var välinformerad inom teosofi, filosofi och de nya andliga rörelserna. Martinus:

” Jag fick ju berätta att jag inte hade någon kännedom om dessa nya religiösa rörelser, men att jag var religiös och att jag så långt jag kunde minnas tillbaka i tiden hade bett till försynen. Jag fick veta att begreppet bön också ingick som ett naturligt led i dessa nya andliga riktningar och det lugnade mig. Om han hade sagt något annat hade jag hastigt dragit mig tillbaka. ”

Martinus får av sin nyvunna vän låna en bok som bl.a. handlade om meditation. ”Då jag tog avsked av honom säger han: Du skall se att Du snart blir min lärare! Jag tyckte det var märkligt att han kunde säga något sådant, det kunde jag inte föreställa mig.” Martinus berättar vidare:

” Efter anvisningen i den lånade boken försökte jag en aftonstund att meditera över begreppet ’Gud’. Och plötsligt, utan att jag riktigt visste hur, befann jag mig i ett tillstånd där det föreföll mig att jag stod inför något oändligt upphöjt. En helt liten lysande punkt blev synlig i fjärran. Ett ögonblick var den försvunnen. Men i nästa sekund blev den åter synlig, och nu hade den kommit mycket närmare. Jag kunde nu se att ljuset härrörde från ett kristusliknande väsen, vars drag framträdde i bländande vitt sken med blå detaljer. Ljuset var så intensivt och levande att det påminde mig om de ’tomtebloss’ man hänger i julgranarna. Dock var uppenbarelsens stjärnor mycket, mycket mindre, men i gengäld oerhört mycket talrikare.

Här inträdde en paus, då jag liksom befann mig i mörker. Men så lyste gestalten åter upp scenen. Jag såg rätt in i en gestalt av eld. Ett kristusväsen av bländande solsken rörde sig nu rakt emot mig med armarna lyfta som till omfamning. Jag var fullständigt lamslagen. Utan att kunna utföra minsta lilla rörelse stirrade jag rakt in i det strålande väsendets bältregion, som nu var alldeles framför mig och i jämnhöjd med mina ögon. Men gestalten fortsatte sin rörelse framåt; och i nästa ögonblick gick den rakt in i mitt eget kött och blod. En underbar, upphöjd känsla överväldigade mig. Förlamningen var över. Det gudomliga ljus, som på detta sätt tagit sin boning i mig, gav mig förmåga att se ut över världen.

Och se! Kontinenter och hav, länder och städer, berg och dalar låg badande i ljuset från mitt eget inre. I det vita ljuset blev jorden förvandlad till ’Guds rike’.
Den gudomliga upplevelsen var förbi. Jag hade återigen den fysiska verkligheten framför mig, detaljerna i mitt rum, ringheten i min belägenhet. Men ’Guds rike’ lyste och strålade alltjämt i min hjärna och i mina nerver. ”

Det var denna upplevelse av ’kosmiskt medvetande’ – som Martinus kallar det – som gav ämnet åt och blev startpunkten för hans författarskap. Han ägnade sedan resten av sitt jordiska liv åt uppgiften att förklara det kosmiska medvetandets syn på världen.

Martinus var själv en kärleksfull och anspråkslös person, han var vegetarian, nykterist och nyttjade inte tobak. Han sökte inte publicitet och uppmärksamhet kring sin person. Han koncentrerade sig på arbetet med sitt verk, men var också angelägen att förklara dess innehåll för de människor som visade ett eget intresse för det. Under sextio år arbetade han med att skriva sina böcker och artiklar, han undervisade och höll många föredrag om sin kosmologi. Men han förväntade sig inte att hans framställning skulle möta någon omfattande förståelse under hans egen tid, eftersom en sådan förståelse kräver ett grundligt och långvarigt studium. Dessutom är det stora flertalet människor enligt Martinus ännu bundna i ett trosreligiöst intresse eller upptagna av yttre materiella ting. Hans verk riktar sig därför mer till framtidens människor.

Den 8 mars 1981 avled Martinus och han hedrades vid en minnesstund i Tivolis konsertsal i Köpenhamn, dit 1200 av hans vänner och intresserade kom för att ta avsked av honom. Det blev en vacker och högtidlig festlighet med sång, musik, tal och uppläsning av delar av hans verk, allt i enlighet med Martinus egen syn:
”Framtidens begravning kommer inte att bli en sorglig tillställning, men däremot en glädje- och tacksamhetsfest för livets eviga realitet.”